
Agnes ser ur som att vi håller på krocka men så var inte fallet...

Jag tänkte innan att det skulle bli SÅÅ skönt med egen tid, men när de åkte blev allt bara tomt.



När jag skriver det här har de varit borta i 40 timmar men det känns som en månad sedan jag pussade dem hejdå på Arlanda.
Söndagen blev den längsta dagen i hela mitt liv. Nu längtar jag efter att få hämta familjen på lördag igen.
Det är nyttigt att sakna ibland. Nu tänker jag att jag aldrig mer ska skrika eller tjata på dem. Jag ska bli den snällaste mamman i världen. Pinkipromis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar